Jag vill skylla på "samhället" och "omgivningen", "stress" och så många andra ursäkter och anledningar som man läser om i tidningar där kändisar som vart otrogna, knarkat ner sig och andra otrevligheter..

vet faktiskt inte hur eller varför det blev som det blev.

Hade för några timmar tänkt mig att stänga ner helt totalt känslomässigt, stänga ute nya människor från mitt känsloliv och aldrig infinna mig i andras problem eller ens bry mig om att hjälpa dem, har alldeles för lång historia av skit kastat på mig från andras problem..

men nu när jag tänker på det så har jag hjälpt många andra som visat stor tacksamhet och vissa som kanske inte ens hade funnits här idag om de inte hade fått hjälp med att reda ut sina problem och någon som fanns där och lyssnade på dem

"Man kan inte hjälpa andra att finna lycka om man inte kan finna den själv".. ännu ett citat som ekar i mitt huvud dag som natt...

Men okej, ska vara helt öppen med några saker här, så slipper många av er undra mer..

Under det senaste 1,5 året (direkt efter att jag och Jennifer gjorde slut) så har jag känt mig tom, överflödig, deprimerad, ensam, trasig och många mer saker som tyder på samma sak...

Det var en dröm som krossades kan man säga, mitt hjärta som krossades.. och därefter har jag gjort allt i min makt för att lappa ihop det.

Växer man upp utan ständiga problem, prövningar och skit runtom sig, så är det svårt att veta hur man tacklar ett sånt problem, jag hade den perfekta uppväxten med underbar familj, underbara vänner; Robban och Micke som alltid fanns att leka med, fanns aldrig några problem eller ledsamheter. Allting gick som smort, sen när mina föräldrar skildes så började vuxenlivet hinna ikapp en, man flyttade hemifrån, ut i världen, fick jobb och började se sig omkring utan livlina.

Plötsligt så fanns det otrevligheter och panik runt varje hörn, och jag letade frenetiskt efter en ny livlina, något äkta som alltid fanns där för en, mina vänner, flyttade hemifrån, träffade nya vänner, skaffade flickvänner, blev sambos och skapade sina egna små hem, livlinor och säkerhets platser där de kunde vara sig själva, ha det bra och allmänt njuta av livet. stänga ute all skit som pågick runtom. (så jag ser det iallafall) 




Sen började jag umgås mer och mer med Fija (min bästa tjejkompis), vi var lika överkörda av livet, vi fanns där för varandra, vi gjorde allting tillsammans, fanns alltid där för varann och gjorde allt för att den andre inte skulle må dåligt, vi blev varandras livlinor.

Sen träffade jag Jennifer, en tjej som hade allting, utseendet, personligheten, intressena, hon förstod sig på mig.

tragiskt nog så blev jag så tagen av det och kär i kärleken så att jag oturligt nog glömde bort allting annat runtom mig som verkligen betydde, framför allt Fija, min bästa vän som alltid fanns där för mig, jag ville intala mig själv att det inte var något som ändrats, men efter att man ser tillbaka på det och efter att vi pratat ut om det, många timmar senare, så ser jag vad jag egentligen gjorde.

Senare så flyttade Fija iväg, började plugga i andra städer, och mitt och Jennifers liv gick vidare... Saker inom mig växte, framför allt ångesten, jag fick ingen chans att ventliera kände jag, fanns ingen där längre som drog skit UR mig för att sen spöa skiten ur den och bara lämna det goda kvar inom mig (såsom Fija och jag gjorde för varandra när den andre var nere)

Ångesten tog tag i mig mer och mer för varje dag, växte inom mig som en jävla.. tumör eller något. vet inte direkt vad man ska kalla det, eller ifall man ens kan kalla det för "ångest" men enda ordet jag kommer att tänka på för tillfället.

Saker gick rent ut sagt "åt helvete" med jennifer, men kommer nog aldrig glömma det vi hade och så. Men även mycket av det vi saknade för att det skulle kunna fungera.

Nu sitter jag här igen.

Oavsett hur många vänner jag har och vet finns där för mig, så finns det alltid vissa som man VET det VERKLIGEN hjälper att prata med. Vill verkligen INTE spotta i mina andra vänners ansikten och säga att de inte duger, för de gör de verkligen! Men du vet väl lika väl som jag att... de finns de saker man inte kan eller orkar anförtro sig till vissa personer. och andra saker man inte vill anförtro sig alls till någon.

Där har vi skillnaden antar jag.

Jag känner mig ensam, övergiven och framför allt; tom och trasig.

Jag söker efter något som kan fylla mitt tomrum i hjärtat, kroppen och själen...

jag kanske kommer ut som den självsäkra killen som gör det han vill och skiter i allt annat.

Helt tvärtom, jag är så jävla osäker i mig själv många lägen och vill bli sedd för den jag är på insidan, inte den jag verkar vara på utsidan, men jag har bara mig själv att skylla för det antar jag..

Jobbet, plats där jag trivs otroligt mycket, jag blir uppskattad, får träffa nytt folk och umgås med många bra arbetskamrater, jag blir stressad och fokuserad på vad som behövs göras, istället för vad som pågår i mitt eget liv för tillfället.

oftast jobbet som är en fristad för mig, 2-3 dagar ledig från jobbet och ångesten hinner ikapp mig och allt går käpprätt åt helvete.

Alkoholen, En plats där jag kan vara någon annan, skita i alla problem och bara ha roligt, puben är plats där folk går mycket för att hänga med sina vänner och ha roligt, men även för att alla är lite mer "lösa" och inte direkt ser på livet på samma sätt. Lite så jag önskar att vardagen var för mig.. "inga problem, bara roligt" men problemen hinner oftast ikapp en förr eller senare...

Sex, det har blivit en hel del sånt det senaste året, kommit till den punkten där uttrycket "killar som ligger med många blir hingstar, men tjejer horor" delen, och gått förbi den för längesen antar jag.. inget direkt jag är stolt över, gjort många saker jag ångrar, många saker jag önskar jag kunde göra om.

Men för mig är det inte sexet i sig som jag är ute efter, jag vill bara komma någon riktigt nära, någon att hålla om, någon att få ömsesidig närhet ifrån.

Och kramar man och myser med någon, antar de gärna att man antingen är kär i dem, bög eller något... jag önskar det inte var så, men jag har försökt, och det är resultaten jag kommit fram till..

värsta fall blir den andre kär i en själv, fastän man försökt vara klar med vad man känner och inte känner... och finns inget jag hatar mer än att göra andra besvikna, förbannade eller ledsna på mig själv..

En player är såsom jag alltid förstått det: En person som leker med andras känslor för att kunna utnyttja dem, lite som en våldtäcksman, förutom att den inte tar det den vill ha rent kroppsligt, utan förför personen för att sen utnyttja dem.

INGET jag själv anser mig vara och ÄNNU MINDRE vill bli!! Kräks på dem!! Jag försöker att inte ljuga om mina känslor, och har ALDRIG gjort det för att bara ha sex med någon!

Jag har lätt för att få känslor för människor, vänner som flickvänner eller liknande, men jag är rädd för att bli sviken, förnedrad och utnyttjad så försöker att inte vara alltför öppen med dem eller att ens kämpa för det jag vill ha..

Jag vet vad jag vill ha, men ändå inte... jag är ledsen och trött på att bli klassad som (och jag vet att många av er säger detta bakom min rygg) alkis, player, bryr sig bara om sig själv och skiter i andra..

Mycket av detta är kanske helt sant, jag kanske är ett svin som bara tänker på mig själv...

men själv anser jag allting tvärtom, jag tänker inte alls på mig själv, jag försöker glömma mig själv, för det är hos mig alla problem ligger, det är jag som måste ändra på mig själv, mitt sätt att leva.

jag vill bara snabbt skicka ut ett stort tack till alla som funnits där under all denna tiden och som försökt stötta mig genom allt som har hänt.

Vet att det finns folk som varit med om fan mycket sjukare saker i sina liv som kämpar vidare utan problem eller åtminstonde att gnälla över dem. jag önskar jag var mer som dem och försöker intala mig själv detta varje dag. men går inte framåt...

Något saknas i mitt liv, och jag vet inte hur jag ska finna det, jag har försökt hitta det genom att jobba röven av mig, ha så mycket sex som möjligt och supa mig redlös varje chans jag får.

JAG ÄR ALLTSÅ MEDVETEN om detta!!

En person som jag ser upp till är en god vän till mig, även en person som jag tidigare "nästan" hade ett förhållande med, Jenny. Hon har varit med om så otroligt mycket hemska saker i sitt liv som jag inte ens vill tänka på, och fortsätter att kämpa och ser guld i varje liten bra sak som händer henne.

önskar jag kunde vara sån med..

Självinsikt är en förrädisk sak märker jag nu...

jag vill bara fortsätta som den gamle goda, glada, positiva Nicke som jag alltid varit innan allt detta hände.

Men någonstans där nere, längst in, finns det något som inte tillåter mig.

Jag behöver vara mer med de människorna jag känner mig själv med, och som känner mig för den jag är.

Även när jag var liten så hade jag bara brorsan, Micke och Robban att hänga med, var mobbad i skolan och hade knappt några vänner alls, sa ingenting på lektionerna, knappt på rasterna heller.

var en väldigt stor misfit, aldrig tränat sport eller så heller och bodde långt ifrån alla andra barnen, så vi hade bara varandra, detta gjorde det ju såklart att en inte blev bjuden på fest, kalas eller ut och hänga på stan eller vad fan de nu gjorde när man var liten.

antar att detta påminner sig nu när man växt upp, fått en HEL DEL vänner, och även KAN gå ut och festa såfort man känner för det med dessa.

har även nästan alltid varit i förhållande i stort sett, för funkar inte så bra på egen del.. så när man till slut bestämmer sig för att vara "singel och leva livet" så tror man att man vet hur det funkar... visst, var roligt i en månad typ.. sen är det fan inte roligt längre..

önskar att alla som har någon som de älskar djupt, men saknar singellivet.

Singellivet är som en ros;  det ser vackert ut uppifrån, bredt och livfullt, men efter att alla bladen fallit av, är det en väg full med tornar som gärna sticker dig hårt som fan :/

"ta ikapp för förlorad tid" antar jag är uttrycket som bäst beskriver detta beteendet, men jag är helt säker på nu.. att kvalitét före kvantitet är det bästa för mig.

Bra stunder med mina närmaste vänner, slår med hästvägar en total fyllekväll med randomvänner från förra helgen...

Jag måste få den gamle Nicke att vakna till liv och inse vad som egentligen är värt något i sitt liv, innan det försvinner.

och få den Nya Nicke och gamle Nicke att komma till någon form av.. överrenskommelse så att jag själv kan få inre frid.

Detta är bara en bråkdel av allting som pågår inom mig för tillfället, varenda dag de senaste 1,5 åren och stor del av mitt liv innan dess.

varit mycket snack om att alla killar är svin, tjejer som ligger runt är horor, varför får killar göra det, vilket är helt "okej" med samhället till skillnad från att tjejer gör det osv... jag vet, jag vet.. Ni har läst denna "diskussionen" och hört den tusen gånger, minst.  Men jag har då aldrig hört när någon kommit fram till ett svar, eller själva poängen med det.. kanske inte finns någon poäng? samma med att kvinnor tjänar sämre än män, mörka har svårare att få jobb än andra.. detta bygger inte på någon form av fakta från min sida alls, inte heller mina egna personliga åsikter, mest saker jag har snappat upp genom att helt enkelt lyssna på samhället rent ut sagt. Men varför kommer vi då inte fram till något..? Om detta nu är en/flera av de stora frågorna som regerar i vårat samhälle, varför har inte vi kommit fram till ett konkret svar? "kvinnan är det svagare könet", "mörka är förtryckta sen tusen år tillbaka" osv.. men det är inga svar, det är mer..ursäkter och... anledningar om man nu vill kalla det det, om jag får säga det själv, jag tycker personligen att de flesta är lika mycket värda. -Snälla, missförstå mig rätt här, jag har full respekt för kvinnor som män, vita som mörka. Men jag hade gärna INTE gett high five till en pedofil eller våldtäcktsman, jämfört med en glad främling på stan det vill jag bara ha klart. Med andra ord, jag anser inte ALLA är lika mycket värda.. Sånt jävla bullshit när man säger sånt, inte en jävel av er hade behandlat en mördare lika väl som en random person. eller kanske ni visst hade gjort, fram tills att ni visste vad som fanns bakom dendär fasaden, vissa av oss kanske inte ens hade vågat eller ens velat förändra vårat sätt att se på personen i fråga, tillochmed efter att vi fått reda på deras mörka hemlighet, just på grund av konflikträdslan.

Det tjänar inget till att ta upp svaga punkter som en själv tycker är otroligt viktiga och definerar oss själva som personer, speciellt inte om det kan bjuda upp till en konflikt som innefattar en själv liksom. Då är det lika bra att undvika det, och spela med som om inget hade hänt.

Jag vet, jag hoppar mellan punkter och använder lite VÄL överdrivna aspekter.. Men faktum kvarstår. "Döm inte en bok efter omslaget" visst, vi säger att vi INTE dömer boken efter omslaget, vi läser igenom den, vi skrattar till då och då, den sätter igång tankebanorna i ens huvud, får en att använda sin fantasi lite då och då. Men av 300 sidor var det 12 som egentligen var ens en aning värda att läsa. -Enligt mig var det en jävla skitbok isåfall!

Tro mig, jag anser mig själv att ha jävla bra pli på att veta att saker dalar, hela ens liv är åt helvete och alla bara försöker vara snälla och säga "det blir bättre" OCH SÅ VIDARE!! sjukt trött..! (men å andra sidan är de nog minst lika trötta på mitt gnällande, så går nog på ett ut ;)   )

Det jag försöker komma fram till är iallafall att det finns inget som är 100% rätt, fel, bra, dåligt, eller något annat adjektiv för den delen. Lika mycket som att ditt liv är 100% av något. - "Men om mitt liv är 80% underbart just nu, vad är de andra 20% då?" Vem säger att ens liv bara består av 100%? varför skulle ens liv, ens POTENTIAL ha en gräns?! Du sätter gränserna för ditt eget välmående, din egen depression, ditt eget potential. Ingen annan, och låt fan ALDRIG någon annan påpeka något annat för dig, för enligt mig så försöker de bara utöka sitt eget, genom att ta från dig (jävla leeches), eller så vet de helt enkelt inte vad deras sanna potential är helt enkelt. Finns alltid folk som tar till olika metoder för olika problem.. Oavsett om de vet vad de vill med livet eller ej.